Fumlar med bin

Vi hade sex oparade drottningar, med följebin, i kläckskåpet och allt såg bra ut. Ja, alltså, efter att de kletat in sig till förbannelse i foderdeg och blivit tvättade och fått nya burar, såg allting bra ut. De hade mat och fick vatten sprayat på burarna några gånger per dag.

Vår största huvudbry var att få tag i drönare.

Sen kom dag fyra och det började bli dags att göra någonting med drottningarna och då löste sig drönarproblemet genom att drottningarna var döda. Alla utom en.

Allt var som vanligt, med andra ord.

Sedan gick det utför.

Säg att du har kanske 50 drönare som du med viss möda samlat på dig från dina kupor, hur många drottningar kan du befrukta med deras sperma? Fem?

Med mycket möda och stort besvär lyckades vi extrahera sperma som till nöds skulle räcka till en drottning.

Så, in med den mödosamt uppfödda drottningen i inseminationsinstrumentet och kör bara! Jag har sett flera Youtube-filmer på hur man gör och läst all upptänklig litteratur i ämnet, så hur svårt kan det vara?

Var och en kan ju dra sina egna slutsatser, men nu kom jag från ämnet. Vad jag egentligen skulle berätta är att vi just plockade ut fem nykläckta drottningar, varav fyra faktiskt var vid liv, och när vi skulle sätta dem i burar, tillsammans med följebin lyckades jag bli stucken inte en utan två gånger, så mina tummar är lite ömma nu.

Om jag någonsin blir indian kommer mitt namn att vara Fumlar med bin.

…och till slut fick vi till några drottningar

Vi skulle ju odla drottningar, var tanken, och inseminera, var tanken. Vi hade all upptänklig utrustning.

Sen var det ju den lilla detaljen med att faktiskt odla drottningar.

På papperet är det väldigt enkelt. Du tar larver av rätt ålder och larvar om till cellkoppar och sätter i ett samhälle som antingen saknar drottning, eller som har fått drottningen inspärrad i något avlägset hörn. Några dagar senare har du täckta drottningceller som du kan bura och stoppa in i ett kläckskåp eller valfritt bisamhälle. Lätt som en plätt!

Men nej. Ingenting av det där är lätt som en plätt. Hitta larver av rätt ålder är i och för sig inte jättesvårt, men sen ska de lyftas upp ur sina celler med något som ser ut som en virknål och placeras i små plastkoppar. Det kanske du klarar, med god syn, lämplig belysning och rätt handlag.

Att se larverna kan verka lätt, men det är ju inte som att de bästa larverna är lätta att urskilja. Istället ligger de dolda i en pöl av mat. Du tror att du letar efter en larv i botten av en cell, men det du egentligen ska leta efter är en knappt urskiljbar larv i en pöl av knappt genomskinlig gegga.

Sen ska larven lyftas ut och då finns en mängd olika verktyg att välja mellan som alla har det gemensamt att det egentligen blir lika svårt oavsett vad du väljer. Om du inte är min fru förstås. Då är det inget problem.

Men visst! När du hittat lämplig belysning — En förstoringslampa i mitt fall. — och larvat om hundra celler, bör du klara av det där utan att bryta ihop varje gång.

Sen ska dina mödosamt omlarvade celler in i en cellbyggare och det kan ju inte vara så svårt, för det står ju precis hur man åstadkommer en bra cellbyggare i litteraturen.

Ja, det är säkert bra med den där litteraturen alltså, men utfallet var väl, ska vi säga magert, de första fem omgångarna, så det finns gott om utrymme kvar för misslyckanden.

Men låt oss säga att du fått fyra antagna och täckta celler som bina börjat bygga ut till vaxkakor som du, med antagligen alldeles för mycket våld, fått in i kläckburar. Låt oss också säga att du byggt ett kläckskåp med lite grejer du hade i garaget och en kinesisk termostat, och att du stoppat in dina fyra celler för kläckning i skåpet. Nu kan väl ingenting gå fel?

En av drottningarna tog sig faktiskt ut ur cellen. Det var det sista hon gjorde. Övriga celler kasserades några dagar senare, när det började bli pinsamt tydligt att ingenting mer skulle hända.

Efter dessa femtioelva misslyckade försök gjorde vi en cellbyggare som var drottninglös på riktigt och då plötsligt kom vi upp i hela 66 procent antagna celler. Synd bara att det var i slutet av juli och inte så lite, utan mycket sent att göra nya avläggare.

Nu står i alla fall fyra nykläckta, märkta drottningar i burar, tillsammans med följebin, i kläckskåpet. Jag hoppas de överlever natten, så får vi väl se om vi kan hitta på något sätt att förvara dem utan att de tar livet av varandra.

Om vi har tur kanske det fortfarande går att få tag i drönare till inseminering och då börjar nästa äventyr.

En liten trälåda…

…med ett ömtåligt och intrikat metallmonster inuti anlände idag.

Siwentys insemineringsinstrument  levereras ordentligt förpackat i en trälåda.Vi har alltså investerat i ett insemineringsinstrument för bidrottningar.

Att som nybliven biodlare omedelbart ge sig på att inseminera bidrottningar ter sig förstås lätt vansinnigt, men om man tänker efter är ju detta den logiska slutpunkten för verksamheten.

Med andra ord är det ju bara att sätta igång, så man lär sig.

Hur svårt kan det vara?

Inflyttning

Bi på väg in genom flusterhålet

Det dök upp några värmlänningar inatt. De är i och för sig misstänkt gula för att komma från Värmland, men vem är jag att ifrågasätta individers ursprung?

Nu bor de här, i alla fall, på garagetaket. Efter allt förarbete och väntande är det som ett stort antiklimax, men jag är säker på att vi strax får händerna fulla.

Först ska vi dock göra det svåraste som finns inom biodling. Ingenting. De ska få en extra låda att expandera i och eventuellt lite stödföda, men sen får vi vackert vänta och se vad som händer.

Vissa har uppenbarligen hittat pollen, i alla fall..

Bi på väg in genom flusterhålet med pollen

Pseudoskorpioner som äter Varroa-kvalster

Jag var på en mycket intressant föreläsning om pseudoskorpioner, på en biodlarkonferens nyligen. Ett tyskt forskarlag under ledning av Torben Schiffer har experimenterat med att låta pseudoskorpioner, närmare bestämt bokskorpioner, bosätta sig i bisamhällen och livnära sig på, bland annat, Varroa-kvalster

Detta är egentligen inget nytt. Historiskt har bisamhället hållit sig med en ganska omfattande fauna som samverkat för att upprätthålla en god livsmiljö för bin. Tyvärr har biodlare skadat denna balans genom användning av bekämpningsmedel och bikupor i plastmaterial, som saknar de naturliga springor och andra håligheter där dessa smådjur bor.

Schiffer och hans forskarlag har undersökt bisamhällen i Afrika, som inte varit utsatta för bekämpningsmedel och kommit fram till att ett hälsosamt bisamhälle kan innehålla upp till 200 bokskorpioner, som lever i symbios med bina och hjälper dem att hålla Varroa-populationen i schack.

Det finns mycket mer att säga och läsa i ämnet, men jag lämnar er med denna actionfilm, som visar bokskorpioner i arbete.

Återbruk

Här förvandlas gamla fasadbrädor till langstroth-lådor

Fasadbrädorna som byttes ut i höstas har legat i en hög på uteplatsen hela vintern.

Först var tanken att bygga bikupor av dem. Sedan avfärdades den tanken på grund av arbetsinsatsen och vi köpte cellplastlådor istället.

Sedan ångrade jag mig igen, mycket på grund av en föreläsning om pseudoskorpioner och vad de kan göra för bihälsan och jag bestämde mig för att gammalt trä förmodligen är perfekt att bygga skattlådor av.

På vägen dit insåg jag att konstruktionen gick att förenkla. Det är inte alls nödvändigt att hålla på och fräsa eller såga spår att hänga ramlisterna på. Har du 17mm-brädor är det mycket mer rationellt att bygga lådorna i dubbla lager, med det ena lagret något lägre längs kortsidorna, så blir det inbyggda hyllor för ramarna. Dessutom blir det jätteenkelt att göra infällda handtag genom att helt enkelt ta upp genomgående, avlånga hål i det yttre lagret.

Det blir förstås tyngre och går åt mer material, men gamla fasadbrädor är inte så svårt att få tag i alldeles gratis, för den som anstränger sig bara lite och det blir ju så mycket enklare att bygga.

Vi kan väl återkomma till närmare konstruktionsbeskrivning och fler detaljer lite senare, kanske . Just nu återstår fortfarande en del montering och den avslutande finsågningen, men sen ska bina få bo ståndsmässigt i yngelrum framställda av återvunnet trä.

Om en månad ska första omgången bin hämtas. Det är väl tid som lär försvinna fort, misstänker jag.

Nu gäller det bara att få tag i en rejäl population pseudoskorpioner. Hur svårt kan det vara?

Ojdå!

Det dök upp en lastbil imorse, mitt i dagislämningen. I sitt innanmäte hade den två pallar Langstroth-lådor.

Två pallar Langstroth 3/4 framför garaget

Det var förstås väntat. Jag upptäckte nämligen i förra veckan att LP:s biodling hade januari-rea på Nackakupan, och ska man ändå slå till är det ju lika bra att passa på, så nu har vi 120 lådor Langstroth 3/4 i lager. Det lär ju räcka i ett år, åtminstone.

Så, vi kan väl konstatera att valet av lådor är klart nu och att det blev cellplast.

Jag slipper snickra lådor, i alla fall. Vi får väl se hur det blir med bottnar och tak, men de är ju enklare att få till.